Latest Entries »

Haiku 4

det är så enkelt

att hålla sig på avstånd

bekymmerslöst blind

 

 

Haiku 3

kängor i blöt snö

vindfrusna ben av pina

blicken längtar in

 

 

Till en okänd Gud

Till en Gud,

som jag inte har sett

men som jag anar rör sig i tillvaron

 

som inte har något ansikte

men som jag känner ser på mig

 

som inte har någon form

men som rör sig som vinden,

ogripbar och obegripbar

 

som är så långt borta

men som ändå bor i mina hjärtslag

och i min andning

 

som jag har så svårt att tro på

men som jag inte kan förneka

 

som jag inte känner

men som finns i mig och i allt runt omkring

 

som inte kan fångas och låsas in i begrepp

skapade av religioner och filosofi

men som i mötet svävar fri, som toner och färger

 

Till en Gud,

inför vilken jag inte kan formulera mig i ord

men som jag ändå ordlöst samtalar med

 

 

 

Sällskap sökes…

En tom solstol har lagt sig

uppgivet

platt ner i gräset

med ryggen mot marken

fötterna bland maskrosorna

ansiktet mot himlen

uppgivet blickstilla

väntande

utan att röra en min

 

 

Det där leendet

Det där leendet

som spränger sig fram

ur hela kroppens alla tonvis miljarder celler

som solstrålar av förväntan

och fullkomlig lycka

 

Det där leendet

som springer i benen

spritter i armarna

kittlar i magen

 

Det där leendet

som svämmar över i ögonen

och ockuperar kindernas ungdomliga självklarhet

 

Idag är det ditt

På den enda dag som finns

Ditt nu

som rymmer allt som varit, är och ska komma

 

Spara inte på nån millimeter av det!

Inte idag!

Inte nån dag!

 

 

Haiku 2

solens värme gömd i grått

hånleende moln

synar längtande ögon

 

 

Förgäves

Sångerna i byrålådan

skrevs till tystheten

som gömda skatter

sjungs de

rakt ut i tomheten

 

Osjungna pappersbundna toner

Kanske de är förgäves

 

Lika förgäves som vårens första sprängda knopp

som ingen varken hörde

eller såg

 

 

Haiku

Månstrimlor landar

På vattenytans hudfärg

Allt är tystnad nu

Äntligen färdigt…

Ett nytt rum stod äntligen färdigt

Det var vårt

vår tanke

vårt ändamål

vår önskan

vårt slit

vårt stolta verk

 

Vi möblerade det

med ord

skrivet, pratat, läst

 

Vi fyllde luften därinne

med vardagligheter

och nyheter

ut genom sladdar till världen

 

Vi gav ett hem åt våra saker

som ordlöst viskade minnen

 

Och när det var klart

gav vi bort det

till någon annan

 och finslipade byggnadskonsten

att lämna

för framtiden

 

 

 

Tingsrättens korridor

Dörrar.
I långa rader.
Glasdörrar med gardiner.
Vita, oskyldiga, neutrala gardiner.
Ett kodlås till varje dörr.
Ser inga människor.
Men hör ljuden.
Av steg.
Dämpade röster.
Hon som gråter.

En högtalarröst meddelar att förhandlingarna fortsätter efter en paus.
En paus att andas.
Lägga bort en stund.
Hinna ifatt inuti.
Vila från verkligheten.
Vila i verkligheten.
Att den är större än det här.

Därute går människor förbi.
Ska handla en liter mjölk.
Eller ett par skor.
Ambulansens sirener gäller tack och lov någon annan.

Här inne bestäms öden.
Bakom glasdörrar med gardiner.
Efter pausens slut.
Medan det glänser i det nyskurade ekgolvet.
Svarta bokstäver på vita neutrala papper.
Här ges domar.
Förändras liv.
Här står sanningen på spel.
De med nycklarna måste hålla sig blinda.
Men lyssna med alla öron de har.
Förnuftet vidöppet.
Och lagboken.
Måste lyssna efter sanningen.

Vakten går på rast.
En kostymklädd kvinna går hem.
Med väskan fylld av vårdnadstvist, narkotikaförsäljning och stöldbegär.
Vad hjärtat är fullt av är hennes hemlighet.
Men något syns i steget.
I sättet att sätta nyckeln mot kodlåset.

Nerför trappan går de andra långsamt.
Det är ingen dag det går att skynda sig fram.
Deras kläder avslöjar att makten inte är deras.
De bär inga nycklar hit.
De bär på litenheten i en välstädad korridor av dörrar.
Litenheten i en tung sanning.
Litenheten i ett par rödgråtna ögon.
Litenheten i en verklighet som tack och lov är mycket större och mer än det här.