Latest Entries »

Inneslutna i min hand

Det där med att berätta berättelser har aldrig varit min grej. Jag har aldrig varit duktig på det. Som om orden har snubblat om varann, varit svårfångade eller gömt sig runt hörnet när jag väl skulle berätta. Som om de inte riktigt ville ut på det sättet genom mig.

Men det säger egentligen inget om orden i sig. De vill väl bara leva på sitt eget sätt. Komma fram på det sätt som passar dem bäst. Eller inte komma fram alls. Det betyder inte att de inte finns där. De är bara… sina egna.

Och vi människor är väl olika bra på att tämja dem. Jag har fått slita hårdare för att tämja dem i min mun. De har däremot gärna funnits i min hand. I min penna. I den takt de själva valt.

När jag var yngre – tonåringen – var det som om orden flög omkring runt mig och jag kunde bara räcka ut handen och fånga ett ord och skriva ned det, så följde de andra med. Flödande.

Idag flyger inte orden runt omkring mig längre. De är mer svårhittade. Jag får gå och leta efter dem. Leta bland träden, runt husknutarna, i människoögonen, klipporna eller vågbruset. Leta bland kvällstimmarna, som har en underlig förmåga att bära orden lite mer synliga.

Men leta får jag.

Om jag ens hittar dem.

Kanske behöver jag dem inte på samma sätt.

Kanske vi var blivit som ett gammalt gift par, orden och jag. Vi behöver inte prata hela tiden för att förstå, inte vara i varandras närhet hela tiden för att veta om att den andre finns där. Vi har stötts och blötts, skiljts och förenats, inte förstått och återigen hittat en stig som vi båda kunnat gå på tillsammans igen.

Orolig kan jag bli.

Fundersam på om de är kvar.

Undra varför det är så tyst.

Men det betyder inte att jag inte samtidigt vilar i att orden lever i mig. Fortfarande.

De måste bara inte alltid synas eller glimra.

Eller mötas.

Bara vara i mig, när de ges mig, som diamanter i morgonblick.

Och bo inneslutna i min hand.

 

 

Annonser

Takåsar

Jag vet inte vad det är med takåsar

Mörka skumma skorstensprofiler mot kvällshimlen

Blicken fastnar där

på takåsens knivskarpa linje mot det ljusgula

Gränsen mellan människans precisionsmöda och himlens obrydda oändlighet

 

Jag vet inte vad det är med blicken

som förlorar sig där uppe

Jag måste bara se och betrakta

Inte missa något

av detta helt stilla orörliga

 

Det är som om jag vill lägga allt mitt där

I mellanrummet mellan det skarpa och det ljusgula flödande

Mellanrummet som inte går att se

 

Det är som om jag får en efterlängtad vila där

I sprickan mellan natt och dag

Sprickan som inte går att laga

 

Någon drar långsamt med tjocka penseldrag av djuplila över alltihop

och allt är borta

Förlåtet

Glömt

 

 

Morgonbestyr i Siem Reap

Och så steg solen upp på andra sidan jorden

till ännu en varm dag

medan jag låg i den snömoddiga natten

och letade frenetiskt

alldeles stilla i kroppen

efter sömnens dörr

 

Där på andra sidan jorden

kröp morgonbestyren igång

En tupp gal som om ingen hörde

trots att alla var uppe

Den brunbrända mannen sträckte på sig

och öppnade brevlådan på staketets utsida

Grinden var redan öppen

som om den välkomnade morgonarbetarna

som två och två kom gående med kepsar, hattar och sjalar om huvudet

En dag i solgass och betong väntade motvilligt

Tusenåriga stenar beslöt sig för att ligga där de låg en dag till

De språkkunniga

De matlagande

De benlösa

De scooterkörande

De marmorhuggande

De vattendrickande

De upprörda

De fotograferande

De papperssorterande

De förlåtande

De leende

alla åt sin frukost i djupa skålar

 

Med tillförsikt överlämnade jag världen

utan att ha nåt att säga till om

i deras vård

 

 

När kvällen kommer

När kvällen kommer

och de vassa orden lägger sig

Kom med din ödmjukhet

Den du bär till mig

som brisen över sommarängen

 

När kvällen kommer

och oförståendet lägger sig

Kom med din trofasthet

Den du visar mig

som envis låga följer elden

 

När kvällen kommer

och de trötta orden lägger sig

Kom med din klarsynthet

Den du strör omkring dig

som snöfall över vintergator

 

När kvällen kommer

och allt det finaste lägger sig

Kom med din öppenhet

Den du ger till mig

med smaken av rymd i mitt nu

 

 

Haiku 6

Elden dör nog snart

Glöden flackar med blicken

Lurar oss alltid

 

 

Haiku 5

Som en persienn

som vinklas om. Ljuset föll

så annorlunda

 

 

 

Haiku 4

det är så enkelt

att hålla sig på avstånd

bekymmerslöst blind

 

 

Haiku 3

kängor i blöt snö

vindfrusna ben av pina

blicken längtar in

 

 

Till en okänd Gud

Till en Gud,

som jag inte har sett

men som jag anar rör sig i tillvaron

 

som inte har något ansikte

men som jag känner ser på mig

 

som inte har någon form

men som rör sig som vinden,

ogripbar och obegripbar

 

som är så långt borta

men som ändå bor i mina hjärtslag

och i min andning

 

som jag har så svårt att tro på

men som jag inte kan förneka

 

som jag inte känner

men som finns i mig och i allt runt omkring

 

som inte kan fångas och låsas in i begrepp

skapade av religioner och filosofi

men som i mötet svävar fri, som toner och färger

 

Till en Gud,

inför vilken jag inte kan formulera mig i ord

men som jag ändå ordlöst samtalar med

 

 

 

Sällskap sökes…

En tom solstol har lagt sig

uppgivet

platt ner i gräset

med ryggen mot marken

fötterna bland maskrosorna

ansiktet mot himlen

uppgivet blickstilla

väntande

utan att röra en min