De färgade fönsterna speglar sig på murarna
Dansar till vimlets musik
varje sekund en ny atonal symfoni av ljud
Fåglarna vid St Pauls sjunger milt
Stillheten vägrar flytta på sig
Den klänger sig fast
så ingen undgår
Likt klockorna i York Minster
Dova djupa slag
En vibration som tar sig fram
runt varje hörn
till varje stängt bröst
Processionskorset står snett i träfoten
Inget talar högre än den
i den perfekta uppförda katedralen
bland uppklädda och längtande
Det finns en röst som viskar
ständigt
Stjärnhimlen överföll mig ikväll
som om den längtat efter mig
att jag ska ta mig ut från mitt gömställe
av betongtak
och bitande ljusföroreningar
Nu sprang den emot mig
från alla väderstreck samtidigt
Karlavagnen
beprydd med gnistrande briljanter
tvärbromsade
vid synen av mig
och Orion med sin flimrande båge
stannade
och strödde ut ett pärlband av diamanter från sitt bälte
åt mitt håll
ett glimrande radband
som lysbesatte den svarta sammetshimlen
ända ner till mig
Cassiopeja sträckte ut
sin juvelklädda hand
och Venus log blänkande
mot den snöklädda marken
där jag stod
Och Jag
jag vände mitt ansikte
emot dem alla
Mina långväga vänner
Också jag hade längtat
Sitter på klippan
Ser ut över havets gråblåa dagskostym
Vattnet smyger sig in
och slutar sin resa mot den mjuka stenkanten
Som om inget vore naturligare
Jag letar efter orden
som förut kom så oefterfrågade
Jag saknar sufflösen på första raden
som viskar in sanningarna i mina öron
Som om inget vore enklare
Jag letar efter orden
Längs grovhuggna väggar i den gamla fiskeboden
I doften och smaken av en bouillabaise
I oljelampans dämpade sken
Som om inget vore svårare
Hon bredvid läser högt för barnen
Språken blandas och trängs i en salig röra
Snäckskal samsas i glasburken på bordet
och glas krossas mot betonggolvet
Som om inget vore konstigare
Det ångar ur kopparkastrullen
Namn inristade i klippan hälsar på framtiden
Jag som aldrig sa de där ångande orden till mina barn
Dem de skulle minnas i framtiden utan mig
Som om inget vore ändligt
Som om inget vore oklart
Som om inget vore
Åtskilt
Det där med att berätta berättelser har aldrig varit min grej. Jag har aldrig varit duktig på det. Som om orden har snubblat om varann, varit svårfångade eller gömt sig runt hörnet när jag väl skulle berätta. Som om de inte riktigt ville ut på det sättet genom mig.
Men det säger egentligen inget om orden i sig. De vill väl bara leva på sitt eget sätt. Komma fram på det sätt som passar dem bäst. Eller inte komma fram alls. Det betyder inte att de inte finns där. De är bara… sina egna.
Och vi människor är väl olika bra på att tämja dem. Jag har fått slita hårdare för att tämja dem i min mun. De har däremot gärna funnits i min hand. I min penna. I den takt de själva valt.
När jag var yngre – tonåringen – var det som om orden flög omkring runt mig och jag kunde bara räcka ut handen och fånga ett ord och skriva ned det, så följde de andra med. Flödande.
Idag flyger inte orden runt omkring mig längre. De är mer svårhittade. Jag får gå och leta efter dem. Leta bland träden, runt husknutarna, i människoögonen, klipporna eller vågbruset. Leta bland kvällstimmarna, som har en underlig förmåga att bära orden lite mer synliga.
Men leta får jag.
Om jag ens hittar dem.
Kanske behöver jag dem inte på samma sätt.
Kanske vi var blivit som ett gammalt gift par, orden och jag. Vi behöver inte prata hela tiden för att förstå, inte vara i varandras närhet hela tiden för att veta om att den andre finns där. Vi har stötts och blötts, skiljts och förenats, inte förstått och återigen hittat en stig som vi båda kunnat gå på tillsammans igen.
Orolig kan jag bli.
Fundersam på om de är kvar.
Undra varför det är så tyst.
Men det betyder inte att jag inte samtidigt vilar i att orden lever i mig. Fortfarande.
De måste bara inte alltid synas eller glimra.
Eller mötas.
Bara vara i mig, när de ges mig, som diamanter i morgonblick.
Och bo inneslutna i min hand.
Jag vet inte vad det är med takåsar
Mörka skumma skorstensprofiler mot kvällshimlen
Blicken fastnar där
på takåsens knivskarpa linje mot det ljusgula
Gränsen mellan människans precisionsmöda och himlens obrydda oändlighet
Jag vet inte vad det är med blicken
som förlorar sig där uppe
Jag måste bara se och betrakta
Inte missa något
av detta helt stilla orörliga
Det är som om jag vill lägga allt mitt där
I mellanrummet mellan det skarpa och det ljusgula flödande
Mellanrummet som inte går att se
Det är som om jag får en efterlängtad vila där
I sprickan mellan natt och dag
Sprickan som inte går att laga
Någon drar långsamt med tjocka penseldrag av djuplila över alltihop
och allt är borta
Förlåtet
Glömt
Och så steg solen upp på andra sidan jorden
till ännu en varm dag
medan jag låg i den snömoddiga natten
och letade frenetiskt
alldeles stilla i kroppen
efter sömnens dörr
Där på andra sidan jorden
kröp morgonbestyren igång
En tupp gal som om ingen hörde
trots att alla var uppe
Den brunbrända mannen sträckte på sig
och öppnade brevlådan på staketets utsida
Grinden var redan öppen
som om den välkomnade morgonarbetarna
som två och två kom gående med kepsar, hattar och sjalar om huvudet
En dag i solgass och betong väntade motvilligt
Tusenåriga stenar beslöt sig för att ligga där de låg en dag till
De språkkunniga
De matlagande
De benlösa
De scooterkörande
De marmorhuggande
De vattendrickande
De upprörda
De fotograferande
De papperssorterande
De förlåtande
De leende
alla åt sin frukost i djupa skålar
Med tillförsikt överlämnade jag världen
utan att ha nåt att säga till om
i deras vård
När kvällen kommer
och de vassa orden lägger sig
Kom med din ödmjukhet
Den du bär till mig
som brisen över sommarängen
När kvällen kommer
och oförståendet lägger sig
Kom med din trofasthet
Den du visar mig
som envis låga följer elden
När kvällen kommer
och de trötta orden lägger sig
Kom med din klarsynthet
Den du strör omkring dig
som snöfall över vintergator
När kvällen kommer
och allt det finaste lägger sig
Kom med din öppenhet
Den du ger till mig
med smaken av rymd i mitt nu
Elden dör nog snart
Glöden flackar med blicken
Lurar oss alltid
Som en persienn
som vinklas om. Ljuset föll
så annorlunda
det är så enkelt
att hålla sig på avstånd
bekymmerslöst blind
Magdalenas dikter och tankestråk 